The Floor Above - Bishop LP (Savage Quality) Om du i likhet med mig föredrar din hardcore underproducerad och nedbruten, spelad av förmodat psykotiska enstöringar snarare än fulltatuerade muskelberg som hoppar upp och ner till generiska chugga chugga-riff är The Floor Above vad doktorn rekommenderar. Vet ingenting mer om "bandet" än att det är ett enmansprojekt baserat i Nashville, Tennesse, en stad mer känd för country och rootsmusik än hc och punkrock. På Bishops tjugo spår får vi serverat en besk soppa bestående av smärtsamt primitiv, närmast spöklik hardcore i dess mest desperata form. Det låter stundtals som om snubben bakom oljudsväggen torterar snarare än spelar sina instrument. Jag får bilder av blodbefläckade vinterlandskap och rostig taggtråd mot sargad, kritvit hud. Har svårt att säga så mycket mer om plattan utan att fortsätta längs stigen med kvasiintellektuella liknelser men jag hoppas mina ord ger viss vägledning. Till skillnad mot mycket annan ny musik som man redan vid första lyssningen vet mest underhåller för stunden är detta en platta jag säkerligen kommer återvända till många gånger.
MG
Fright Eye - S/T EP (Raum Eins Records)
Danskjävlarna är på frammarsch stup i kvarten. På sista tiden har band som tex Moth, Angkor Wrack och Emenkaya visat framfötterna och nu sällar sig de Århus-baserade ungtupparna i Fright Eye till denna fördömda skara. På sin vinyldebut tar det några millisekunder innan det är uppenbart att bandet är djupt influerad av 90-talspunkens skränigaste stunder. Har redan besudlat denna recension med sk namedropping men att band på bolag som Crypt och Rip Off Records gjort avtryck är det ingen tvekan om. Fright Eye står emellertid stadigt på egna ben trots tydliga influenser. "Going To The Store" och "Liquid Needs" på A-sidan är habila kompositioner som puttrar på i en rudimentär, smått skadeskjuten musikalisk omgivning men inget jag kommer lyssna på överdrivet många gånger. Lyckligtvis smäller det till ordentlig på B-sidans "Oh Rita", en stompig käftsmäll med desperata undertoner och riktigt snärtiga solon som ramar in låten på ett synnerligen grisigt vis. Avslutande gitarrinfernot "Mindless" fortsätter gnissla med samma vinnande koncept och rundar av kalaset med bravur. Summan av kardemumman blir en väl godkänd debut och jag kommer utan tvekan hålla ögon och öron öppna för vad Fright Eye hittar på härnäst.MG
Pyramido - Saga LP (La Famlilia Releases) Det är alltid trefvligt med med band som bara blir bättre och bättre, brukar ju vara omvänt scenario med orkestrar som lirar bångstyrig musik. Rått, slirigt, grisigt och underproducerat är ledord som generellt sett rockar min värld och ovan nämnda verb är egenskaper som på tok för ofta blir mindre och mindre framträdande ju längre en grupp plågar skinnen, strängarna och strupen. Pyramido är lyckligtvis ett undantag och jag vågar även påstå att den förhöjda musikaliska kompetensen bara har varit till godo i detta fallet. Gruppen tog sina första stapplande steg som ett tämligen slätstruket sludgeband, en genre som vanligtvis inte faller undertecknad på läppen, men på tredje fullängdaren Saga har skånepågarna verkligen blommat ut. Majestätisk slögångarrock som aldrig är förutsägbar eller krystat "brutal", vi snackar en kristallklar rifforgie som lyckas med konststycket att vara catchy och stenhård på samma gång. Det är vanskligt att plocka ur någon favorit bland plattans sex spår men återhållsamt aggressiva "Ingen människa är en ö" sticker ut lite extra med sina vackra gitarrslingor och vemodiga atmosfär. Nedstämdhet och tungsinne är utan tvekan ett drag som går igenom hela plattan men samtidigt föräras låtarna med små men markanta stråk av hoppfullhet vilket skänker liv och dynamik till tongångarna vilka rör sig längs farleder där tungrodd svärta ofta fullständigt tar över ljudlandskapet. Helt klart en av årets bästa plattor, fans av motsträvig och hård musik vilka vanligtvis inte lyssnar på sådan som befinner sig inom "metalsfären" gör sig själv en otjänst om de inte kollar upp Saga.MG
