Slänger upp ett gäng recensioner som är för gamla att ha med i tredje pappersupplagen av Levande Begravd, vilken kommer när den är klar om nån nu undrar över det. Skiten är skriven av undertecknad, dvs Marko Gillingsmark (MG) & Martin Nilsson (MN)
Critical Mass - Silver Screen / No One Left To Blame 7" (Last Laugh Records)
Detta Floridaband startades 1973 i Miami av en engagerad frontman och ett gäng ointresserade bakgrundsgestalter. Fyra år senare fick bandets enda engagerade medlem Never Mind the Bollocks i näven och blev med ens slagen av så mycket inspiration att han verkar ha velat göra ett plagiat så bra att det suddade ut behovet av förlagan. 1978 gav bandet själva ut sin första och enda singel.
Critical Mass lyckas på två låtar att spela gitarriff som verkar lyfta från James Williamsons pannlob, spotta ur sig textrader som en nedrökt Johnny Rotten och göra det om inte svängigare, så i alla fall lika svängigt som Stooges / Pistols. Utöver detta är all sologitarr så vass och klassiskt snorig som den bara kan vara. Ljudet över lag är tjockt och gött, trots att både trummor och bas håller sig lite i skymundan av gitarriff och sång.
A-sidan "Silver Screen" är en riffig välta baserad på ett kollage av saxningar från SPs Bodies och Stooges Raw Power. B-sidans "No One Left To Blame" fungerar som ett liknande kollage med delar från Bowies Suffragette City och SPs Pretty Vacant. När jag skriver detta vill jag inte på något sätt påstå att Critical Mass är ett fantasilöst plagierande stöldband. Tvärtom lyckas de foga ihop de bästa idéerna från skivor som spelats så sönder och samman att det är svårt att ha ett opåverkat förhållande till dem och genom detta mästerliga fogande nå en nivå av äckligt bra låtskrivande och total rock-n-roll blowout. Det är extremt tillfredsställande och jag är helt cp-imponerad. Toppklass!
MN
Hammer Damage - Automatic Lips / Laugh 7" (Last Laugh Records)
Hammer Damage var ett Ohioband som spelade snaskigt bra power pop i samma anda som Cheap Trick och Big Star blandat med en dos av tidiga Fear. Last Laughs återsläpp var ursprungligen utgivet 1979 på Broken Records.
Denna skiva kan utan pardon böja tiden tills byxor utvidgas vid foten, tills golvet omformas från parkett till brun heltäckning, tills samtliga deltagare i rummet ser ut som Shaggy från Scooby Doo och tills Keith Morris morsa fortfarande kände igen sin sons röst.
Bandet har direkta influenser av Cheap Trick och eventuellt samma sak på andra hållet, för Automatic Lips påminner i någon mån inte bara om He’s A Whore från CTs första skiva utan också om She's Tight från One on One från 1982. Det är eventuellt ingen uppenbar koppling, men det finns någon kvantmekanisk sammanflätning däremellan. Låten är studsig i verserna, vilka bygger upp en förväntan i två steg och refrängen känns som att glida i nerförsbacke, slalom mellan små koner – en flödande kontrast till versens studsighet.
Laugh är den rivigare sidan av skivan, som i någon snedvriden stund inte bara låter som Fear, utan också som om Angry Samoans försökte spela Blue Öyster Cult-låtar. Låtens huvudriff är så bra att man blir avundsjuk, refrängen vill man höra tio gånger så länge som man gör, men det är just det som gör Hammer Damage till en sådan framgång: ekonomi bakom strukturen. Ingenting hinner bli enformigt eller tröttsamt. Riktigt bra låtar lämnar en precis så otillfredsställd att man måste spela dem igen och igen.
Ljudet på skivan är gött och fränt, med stirriga basgångar hela vägen fram, skräniga men inte överdistade gitarrer framför en garderobsinspelad oelastisk sång. Solen skiner över en bred gammal skateboard, träpanelen luktar furu, allt är som det ska.
MN
Los Llamarrada - Gone Gone LP (SS Records)
Los Llamarrada har utan tvekan tillhört de senaste årens absolut bästa och musikaliskt mest framåtblickande band. Mexikanarna har pissat in ett eget litet hörn i underjorden med sin gnisslande, ödesmättade psychpunk. Deras tredje platta Gone Gone Cold, vilken dessvärre är gruppens svanesång, skrevs och influerades av det pågående knarkkriget i deras hemstad Monterrey. Musikaliskt tar de sitt plågade sound vidare ytterligare ett par steg, detta är långt ifrån någon lättlyssnad platta. LPn knakar, skakar, brakar och tjuter, det avskalade ljudlandskapet antyder något illvilligt och hotfullt som lurkar i skuggorna. Musik som ständigt är på gränsen till sammanbrott men nånstans håller de skamfilade sömmarna samman. Gone Gone Cold är måhända ingen platta för alla men låter du dig sugas in i den virvlande avgrunden blir du rikligt belönad. Har svårt att komma med några direkta jämförelser med andra band, av och till kan man möjligtvis höra ekon av Red Krayola och tidiga Amon Düül II, men allra mest låter det som Los Llamarada. Ett betyg så gott som något och är du intresserad av samtida psychedelia bör denna platta införskaffas inom två röda.
MG
Spray Paint - EP (SS Records)
Grym debutsjua av Spray Paint på alltid pålitliga SS Records. Bandet lirar skronkig artpunk som påminner en hel del om A-Frames, Icky Boyfriends och Urinals utan att för den delen hamna på härmapornas bespottade planhalva. A-sidan inleder starkt med stompiga "Pro Knife" där nämnda A-Framesinfluens gör sig påmind. Det låter som en bil med fyrkantiga hjul vilken långsamt kämpar sig upp för en ändlös sluttning. Andraspåret "Squaw" är ett skrotigt inferno av mullrande trummor och rakbladsvassa gitarrer och är över på några få klunkar. Det allra bästa spåret hittar vi på flipsidan, nämligen "Psychic Doug", som är betydligt mer malande och psykadelisk än de andra låtarna men samtidigt jävligt punkig och catchy. Tryckt i 300 ex och slutsåld sedan länge vilket innbär att losers måste ladda ner (ho ho) eller punga upp på E-bay.
MG
White Load - Pig Eyes/Little Black Pig 7" (Kenrock Records)
Aaaaaaarghhh! White Load får fan till en djuriskt jävla rå ljudbild, exakt så här ska hatfylld och nerpissad hardcore/noiserock låta. Ett slamrigt, slarvigt och primitivt trumkomp inramat av plågad grissång som ylar över rakbladvassa gitarrer där de sönderknullade ackorden knappt går att urskilja. Avhandlat alster är bandets tredje singel och den andra på Kenrock Records, Göteborgs absolut bästa/värsta skivbolag (intervju i LB #1 för er som vill veta mer om Stefan Hultmans skötebarn).
Denna ensidiga sjua på tjusig mintgrön vinyl kickar igång med maniska urladdningen "Pig Eyes", en dryg minut av bottenlöst förakt och destillerad livsförnekelse. Men det är på andraspåret, betitlad "Little Black Pig" där White Load visar sin fulla kapacitet. Tempot dras här ner ordentligt och ett extremt primitivt riff samsas med torterad sång och pur musikalisk nihilism. White Load tar trashrock till sin absoluta spets och givetvis älskar jag fanskapen för denna apatiska "kulturgärning"
MG
