RÄJÄYTTÄJÄT

 

Intervjuade finska sensationerna Räjäyttäjät i samband med deras spelning tillsammans med Bäddat För Trubbel på Härden i början av februari. Då resultatet blev väldigt bra väljer jag att nu publicera den på bloggen i sitt engelska originalutförande. En uppdaterad version på svenska kommer i pappersupplagan av LB IV som förhoppningsvis finns att tillgå innan det står 2014 i kalendern

Finnish rock'n'roll madmen Räjäyttäjät have exploded like a bomb in the underground. The first shockwaves were felt through their now sold-out cassettes on TNT Tapes & Records and the debut EP under the wings of classic etiquette Bad Vaguum. Vodka marinated lunatics surrounded by sloppy rnr-noise whose gigs were said to be something else - blood, sweat, and floppy penises in an unholy alliance. I recently witnessed the Soumi boys live for the first time and got totally destroyed. A half-naked maniac frizzles, crawls and creeps while not missing a tune on his guitar that is all over the place. The rhythm section guides the wildman with a steady hand whereas he detonates as much on stage as out among the perplexed audience. This scenario might sound like a spectacle and that was exactly what we got pushed down our sore throats. 60 years of rock'n'roll molested by three eccentric brains crash-lands in the wilderness of central Finland. Their full-length on Dead Beat Records are equal parts good times and insanity. Dr Feelgood meets Stooges meets Carl Panzram. Buy the LP, crank it up, get yourself pissfaced and wake up puked upon in a shabby alley-way in Jyväskylä.

Interview and introduction by Marko Gillingsmark

We start off with a very cliché question to kickstart this interview. You were just out on your first Scandinavian tour with the fabulous Bäddat För Trubbel. How did it go?

Jukka: It went well, Good trip! We saw BURGER KING, IKEA, RASTABURGER and also vegetarian food in Göteborg was GREAT! Oh and that Jönköping burger place too. Want to show the guys TUEN GRILLI in Lappeenranta if we ever go there with them. Basically we just sat in the van and drank beer while Hjelle and others took good care of us. I was very happy to find that BFT guys like EDDIE MEDUZA too but still wondering what they think about Hank C Burnette aka Melvin L Rockbottom. Alex accidentally smashed my fingers with the car door when leaving Göteborg and I was crying like a baby but fortunately I had some Gin for instant help and rest of the day was fine.

Alex: Slight exaggeration by the (guit)artist there, but fingers are his livelihood, so I think he was more in shock (I mean, there was no blood or fingernails flapping. As for me, I was expecting to get more cranky, pissed off etc., but it was really fun and, apart from a touch of claustrophobia on the boat at the Stockholm gig (as I imagined it plunging into the icy depths because there were too many people onboard), I really enjoyed all the different kinds of places we played, the people we met, and the Bäddat guys themselves. I played on one of their songs, and their drummer played on one of our songs... it was great!

Silli: It was great. Good gigs, nice people and Bäddat! Great music and lovely guys...have to get them to Finland at some point.

We continue with questions designed after the standard fanzine formula. When, were and how did you start as a band? Do you play in any other bands than Räjä? Do you love rock'n'roll more than your girl/boyfriends? Are you on social welfare? Do your gigs attract a lot of spikey jacket punkrockers?

Alex: I was on a train coming back from dropping my son off at the airport after New Year in 2011, when I got this ‘emergency call’ from Jukka. It’s usually a slightly weird transitional time of the year for me when Stirling goes back to Scotland, so this was perfect timing. Yes, I could play a gig in a couple of days time. At that first gig on January 6, 2011 there were about 7 people. One of those ‘legendary type gigs’ I like to think, like the Sex Pistols playing Manchester Civic Hall for the Buzzcocks, Joy Division, Tony Wilson etc...

Jukka: Yeah, we started together 6.1.2011 when my friends from Oulu (Death By Snoo Snoo and Vene) asked for a local band to play with them in Ilokivi, Jyväskylä. I had started Räjäyttäjät a bit before with my friend J on drums (plays nowadays in totally great band Mustat Kalsarit) but it didn't last longer than one gig and rehearsal demo recording. Nobody liked that gig, haha, no future for this kind of band!

Silli: The band got started in the way that there were actually a couple of gigs aready booked but there wasn’t actually any band! I knew Jukka, and he knew Alex, and so we started to play.

Alex: As for the other questions, I’m the only guy in this band who doesn’t play in any other bands than Räjä at the moment, but that’s fine. I love rock’n’roll sure, as much as my wife, I think not, but we do have arguments about it sometimes along the lines of.... how can you like any other kind of music but the kind I listen to? (me)... then I realise how incredibly unrealistic that is, go for a walk, have a reality check. I have twins, so get a bit of child support welfare but otherwise do not get any for myself, but I thoroughly approve of it and think it’s a small price to pay for having a more homogenous society than the fucking ‘United’ Torydom of Great Britain and Northern Ireland... (where I’m from. The guys wanted me to be from Texas but hey....)

Jukka: ...and well, I don't have a girlfriend, but maybe someday i'll get an ELK, just like OLLIWER HAWK had in the 70's!!!  And for rock'n'roll.. My aim is to just explode it.. So I guess I don't know about love that much...  And yes I play in Rambling Boys and Kylmä Banaani 2 too.

Silli: Just rock’n’roll. And yes, of course I like rock’n’roll, it’s what Räjäyttäjät is all about. I also play in a band called Talmud Beach too.

Jukka: I'm WORKING FOR THE KELA at the moment, on a sick leave. and on gigs, think we are more for Popeda fans and such..

Alex: Ha, ha. Well, I don’t think so... At our gigs are all kinds of people: hippies, yes punk rockers, but also older people (this might be the Popeda thing he’s talking about), but there’s plenty of weirdy beardies and even sometimes mods and skinheads too (luckily they seem to be the non-nazi kind).

Räjä have a rumour of being a shit hot live band. What can we expect from you on stage?

Alex: Hot (and cold) shit has been known to happen on stage (maybe Jukka will one day tell you about his Odobox effect unit), but basically our name means The Exploders, so that is what we do. We are lucky that there are many kinds of ‘explosion’ that can happen on a stage, so hopefully people still come away surprised and happy (or offended). One woman just couldn’t comprehend the Stockholm gig, it was like her brain was shorting out between polite and angry mode. On the one hand she wanted to say how much she loved our gig, on the other ‘but why the nakedness?’ like a demented robot, and then she looked like she was going to explode and all her careful make-up melt away in some kind of mental meltdown. It was quite strange. So maybe it’s the audience that explodes, rather than just us...?

Silli: Shit is hot and our gigs sometimes too! I don’t know about the audience, but I don’t expect anything, just really nice to play. There’s always lots of energy involved when we play live and that’s the way it should be. Räjäyttäjät räjäyttää!

Jukka: Drunk mumbling, falling from stage, bad playing and loss of control. Some demented Adult Oriented Rocking too. Usually it takes more time for me to show my ass to the audience than what happens in the usual Ozzy Osbourne or AC/DC gig but i'm trying my best---NOT.

You recently released your debut LP on Dead beat Records after one EP and two cassettes. Can you tell us about the record? Why did you release it on an american record label and not your own TNT Records and Tapes Service?. Are there exclusively new songs or are some the same as on the cassettes?

Jukka: We were just stupid, haha?! There's two songs straight from tapes (Tikkalan Masat from first tape, Piimää & Carilloo from "Räjä Kevät"), some old songs re-recorded and some new ones like Keskiyön Jälkeen and Veen Päällä Savuu that is a cover of Jolly Jumpers song Smoke On The Water. But all in all it's a RÄJÄ & ROLL CONCEPT ALBUM and in that sense there is much more to it than on those tapes.

Silli: I don’t think there was any great masterplan behind it, actually we didn’t think anything. He just asked and we did it. Yes, there’s couple of tracks from the cassettes, but mostly it’s new recordings and couple of new songs.

Alex: Only a couple of songs are the same as on the cassettes, yes, but different mixes etc... Dead Beat is from Cleveland Ohio, and although it’s not Texas it sort of fitted in with this Americana obsession that is so much part of Ganes etc. Finnish culture (...is what I think). The first pressing has already sold out so we’re waiting for a bigger second pressing. It wasn’t the most practical of decisions to release our first record like this, but when has rock’n’roll, or should I say räjä’n’roll ever been ‘practical’? Next record is the ‘real LP’ and 100% RÄJÄYTTÄJÄT on TNT Tapes & Record Services.

A friend of mine described you as The Flaming Sideburns but totally on the contrary. You are rocknroll in the way they thought they were but couldnt deliever on stage and on record, at their behalf it only became lame rawk. Comments on that?

Silli: Heh, I don’t think there’s any point of comparing the two bands, totally different kind of stuff…

Jukka: Yeah, I've never liked that band either and I'm totally out of that world they represent on their "we are the rock'n'roll gods" wank. we are here to destroy all that.

Alex: I’m afraid I don’t really know anything much about their music, but I met an ex-girlfriend of their lead singer at one of our gigs once I think!

A question about how you write your songs. Even if you play rather straight rock I can sense a pretty loose vibe in your music, it sounds like your material is improvised in the rehearsal space.  Is this conclusion accurate?

Alex: Yes, in the rehearsal space, but also one song (Keskiyön jälkeen) was actually played for the first time on stage, yes. In that sense we are basically free in the best sense of the term, without being some interminable jam. But Jukka has the main idea for a song usually, so in that way it’s actually much less improvised and more thought out than other bands he might play in.

Silli: Of course there’s lots of improvisation, but there’s allways some kind of (even a vague) idea in the songs that we do. Usually the ideas come from Jukka or then we do something together. I think the way we do it might be quite strange to most other rock’n’roll bands.

Jukka: Yes, not that much improvisation on the first thought, usually I do the songs, quite strictly arranged actually, but the bands chemistry always explodes them into unknown territories. You can never tell what they sound like after few rehearsals and gigs. Of course there's different ones but songs like A-kaljaa differ quite a lot every time we play it and it's based on just two different kind of really basic riffs. First it was just an instrumental jam but then..nowadays it can be almost anything.

Alex: Yeah, but Jukka certainly doesn’t inflict any heavy-handed ‘this is the way it should be’ stuff on us (even if he might think so), as most of the time he welcomes how we might change the original thing as a group. All of us need a bit of the unexpected to make it real, energetic and dynamic... and maybe the audience pick up on that. Silli often says he doesn’t want to have to think when he’s playing for instance. And we might shout at each other on the stage and stuff or throw instruments around. But it’s a fine line and sometimes we’re not sure if we’ve overstepped that line occasionally. Generally, if all else fails we explode.

Which bands and artists made you realize that raw, primitive punk and rock'n'roll makes your heart beat a little bit faster. As with many others born in the 70s and 80s maybe Nirvana opened up doors to the underground or did you discover cool shit through other gateways?

Silli: yes, I liked (and still like) Nirvana a lot, but for me the older bands were a bigger influence. Hurriganes of course, but also bands like Stooges, Roky etc. And of course Sleepy Sleepers from Lahti Finland! Do an article on them in your mag!

Jukka: I've never known that much nuggets stuff or garage punk or whatever. Hurriganes and songs like Hot Wheels, Get On, Oh, Baby Doll have done it much more powerful to me than anything else. One important thing was when I got my first Stooges records and at the same time listened to Can, track MOTHER SKY sounded actually quite a lot like Hurriganes and particularly when hearing Stooges song OUT ON THE STREET I realized that Remu must've heard it when Ganes did KEEP ON MOVIN'! Of course The Sleepy Sleepers is the most obvious influence and it's quite close to my heart me as I'm from a little place called Nastola just right next to Lahti. Their fucked up "concept albums" have just the right spirit. have to say also that the bands like Radiopuhelimet, Jolly Jumpers, 22 Pistepirkko and all Läjä Äijälä's bands have made a big influence on me.

Alex: Guess what, I’m not Finnish, so forgive me for not being that moved by Ganes or Sleepy Sleepers. I was born on the last day of Woodstock in 1969 (which I see as somehow significant for “raw, primitive punk and rock’n’roll”). Bands that make my heart beat a little faster: the Stooges, MC5, Nuggets stuff for me like Wimple Wynch, the Outsiders, and all that stuff... and then there’s The Fall, at least up until the early 90s, and Hawkwind (to name a few). Jukka also LOVES the Fall (even the later stuff).  Jukka IS ‘totally wired’ (and so am I at gigs). I liked Nirvana too, but later, has to be said.

I’ve seen you being compared with Hurriganes a couple of times, even yours truly are part of this "problem". But musically I can't see any urgent similarites except that you both play rather straight rock'n'roll and origins from FInland. Does this comparison feel ignorant and irritating or do you consider it as a compliment? Or are you even big fans of Hurriganes? Personally I think they are a cool rock'n'roll band but a bit overrated in the bigger picture.

Silli: I think there’s no point of comparing anything to Hurriganes, because nobody can do what they did. Totally unique band in every way. But of course I take it as a complimentary, but it’s bit too much…heh!

Alex: Silli’s original first love, so I think it’s a compliment and I’m not annoyed by that. It was definitely intentional that those similarities be drawn, as this was a very important band for Silli and Jukka, perhaps the first band they ever got into, and I respect them for that. If they need me to be Remu for a bit I can pretend, but I am the only non-Ganes fan in the band I have to say, and maybe I stop us being too much like them. Two’s enough!

Jukka: Compliment of course. They are our heroes and our biggest influence in terms of playing rock'n'roll. Of course we are not like them in any sense and that is the way it has to be.

I don't know anything about contemporary finnish punk, rock'n'roll and garagerock. Are there any cool bands you can recommend to the readers of Levande Begravd?

Alex: Two off the top of my head: Atom Mouth Gimlies and Transentiset.

Silli: Lots of good bands. Achtungs, Mikkelin Pamaus, Kari Peitsamo, Mustat Kalsarit, Pää kii, Splits, MODERNI ELÄMÄ, Hurriganes, Haistelijat etc.

Jukka: Yeah think they both mentioned the same bands I was about to say, and there are new bands coming up all the time... and of course bands like Radiopuhelimet are still going strong, and even Läjä's DEATH TRIP is playing gigs again.

I’ve been told that rock'n'roll has been dead and buried ever since I was born but even if raw rock music isn't the musical power it once was, it’s still alive in the underground. Sometimes it even makes small attacks at the mainstream. Don’t know what I wanna ask with this, or yes I do! How do you feel about the condition of rock'n'roll in this day and age?

Alex: It’s fine because we can access music from any time and place much more easily and rock’n’roll will never die for me. Long live Little Richard!

Jukka: I'm not interested in that really. I mostly listen country & western and finnish schlager.

Alex: Hmm... yeah right. It’s true Jukka loves flea markets, the home of Finnish schlager, and I guess he has to take some time off the R-word, but he DOES listen to ROCK!! As for Silli, he hates these kinds of questions about genres. Actually I hate the whole concept of genres too, drawn up to put us into little boxes I guess.

You do a cover of Roky Ericksons Bloody Hammer titled Verivasara. It´s basically the first time I’ve heard anyone interpret The King without me getting red on my cheeks and I feel the urge to cover my ears. How come you gave Roky a try with your brand of rock'n’roll?

Silli: I don’t think we even thought about it that much, just did it. We don’t think about these kind of issues, we just play!

Alex: Yeah, we just did it and people liked it. Might actually have been the first song we did that I really felt good about playing. I didn’t know the original when we started playing it. In my head it was ‘Let’s Build A Car’ by Swell Maps. Roky Erickson, I’d like you to meet Epic Soundtracks (even if he’s dead and you’re not).

Jukka: I think it was quite obvious for us to play Roky, and doing that song was Silli's idea. For me the title VERIVASARA sounded like lost song from some lost finnish JYTÄ band (meaning 70's hard rock) or maybe it’s something Dead End 5 or Kummitus or Colombo could've done. Strange but it always feels good playing it. We have also played “I Walked with a Zombie” sometimes too.

Shit! Being from Finland I have to ask these stoopid questions. Are you drunk a lot and what are your choice of booze? Are you depressed? Do you like to spend hours in the sauna?

Jukka: I've had mental issues since my teenage years but I think most Finns have had them... This winter has been really hard. I actually gave up drinking recently and everything is painful as hell. Maybe i'll GET back ON soon with my favorite brands KOSKENKORVA (that song 013 is about that) and the cheapest gin in Alko (finnish drugstore chain) . I don't understand this culture of tasting expensive beers. I always take the cheapest, and in bar usually A beer (A-kalja) that is a bit stronger than our ordinary beer (mellanöl). (actually you had to wait some time to get these answers from me because few days of good ol' drinking period here… and of course sauna is always good, I try to have sauna as often as I can. as i really don't like taking a shower that much. so there might be some good shit-stinking effect on our shows too..)

Alex: I’m not Finnish, but it is my home country now and I love getting drunk and spending lots of time in sauna and occasionally pissing in the shower (thanks for the lesson Moderni Elämä). If I’m not driving, which I usually am in the band, I’ll drink pretty much anything (pastis, wine, Belgian and British beers, cachaca, rum, gin etc.) but just not all the time, I just can’t. Unlike Jukka I like real ale (for the taste, not the price!!).

Silli: Heh! I think I was more drunk in Sweden than in Finland, thanks to Bäddat För Trubbel och starköl! (strong beer) I don’t spend much time in sauna, propably go there once a month…I think Alex is more saunaman than me!

As conclusion I will give you a number of finnish bands you maybe can say a few words about.

69 Eyes           

Silli: Ei saatana. Kuuskytyhdeksän perssilmää.

Alex: I have no idea, but it appears Silli thinks they’re more like ‘69 Arses’

Jukka: Don't know any of their songs. All I remember is that sometimes you hear on the radio this horrible "potato in his mouth" mumbling singer and that must be this band.

Nolla Nolla Nolla    

Silli: Haven’t really listened to them, some say they’re a classic?

Jukka: Never really listened to hem either but I believe i'd like it. Our roadie was asked to sing on their new incarnation, so I don't know how well they are doing today!

Alex: Heard them on a compilation once, can’t really say anymore.

Eppu Normaali 

Alex: Yeah I really like their first single “Poliisi pamputtaa taas”

Silli: Manse rocks.

Jukka: FUCKING BEST BAND! I love both their early punk rock and the later more shlager kind of stuff. First group i've ever listened too and still love them. Kahdeksas Ihme LP is one of the most important albums for me personally. On the first edition of our first tape Räjä & Roll All Night Long is a song called "Ajan sataa kahtakymppiä" (I'm Driving 120 kilometers on hour") That's a straight rip from Eppu's "Keskiyön Cowboy" (Midnight Cowboy). Also in "Löysää paskaa" there's some unintentionally picked lyrics from KALJAA NUORILLE song that is for me their best punk era song.

Smack              

Silli: Suoraan Losiin, Rane Raitsikka! Great band!

Jukka: Great great band, just played Run Rabbit Run last weekend over and over! Had a talk with Rane after some of our gigs. Didn't really understand what he said about me but I took it to my heart with gratitude.

Liimanariina

Alex: I like Olli Pauke for all his cantankerousness, love, and tales of Aston.

Silli: One of a kind, great band!

Jukka: Their first 7" MTV-ep has had really strong impact on me. Really great band, and some songs on SPERMARKET LP were actually recorded here in Jyväskylä in the building next to where I live now. Quite a few of my friends have also played in LN recently (if it's Olli Pauke and your granny on bongos then it's a LN gig!). Closest to that I’ve got, was breaking their cymbal stand and guitar effects at a Jyväskylä gig I "organized".

Bombfunk MCs           

Silli: I thought that I had forgotten this band. Apparently not, fuck.

Jukka: Uhh this is something I think most of the Finns want to forget. I'm glad I'm listening to Jim Pembroke now and not getting their awful hits on my mind.

Alex: Ha, but yeah, Jim Pembroke is another English guy (far more prolific than me) who also ended up in Finland for a long time. I guess he needed ‘room to live’ (as Mark E Smith would say).

All the best,

RÄJÄYTTÄJÄT!!

Fanzines

Fortsätter min digitala förnedring genom att lalla ett gäng zinerecensioner. Det finns ju numera en bra hög med hemmagjorda blad och jag vågar hävda att den generella kvallen är hög. Ska man printa nåt på papper höjs helt enkelt insatserna. Internets slit och släng kappa sitter plötsligt väldigt illa. Samtliga recensioner av undertecknad, dvs Marko Gillingsmark.


As Boredom Sets In (Summer edition)
As Boredom Sets In är en ny bekantskap för mig, är inte säker på hur många nummer som getts ut men det finns även en "winter edition" att tillgå. Var något tveksam till en början, tyckte först det kändes om ett slafsigt dussinzine men min inledande skepsis förvandlades snart till glada miner. Man hittar en juvenil charm och ungdomlig entusiasm vilken genomsyrar zinet från början till slut. Ungefär som när man träffar råpeppade ungtuppar på punkspelningar vilka är förskonade från den där klädsamma cynismen som brukar komma krypande förr eller senare. Pluspoäng för en grymt snygg utformning, klippa och klistra kan vem som helst göra men att få till sådan här dominans med sax och limstift kräver fingertoppskänsla. Mellan bladets 36 sidor hittar vi småslarviga men charmiga intervjuer med The Sectret Prostitutes, Video och The Slugz samt ett gäng begeistrade skiv- och zinerecensioner. Det här är långt ifrån det bästa fanzinet jag läst men jag rekommenderar det ändå av hela mitt hjärta. Entusiastiska kids som gör saker på egen hand är vad punk och DIY handlar om.
Kontakt: Eatthelife@yahoo.com

Brain Works Slow
Ett antal av denna omgångens allra trevligaste lässtunder bjuder fransosen Alexandre Simon på. Brain Works Slow (efter en Out With A Bang-låt) är namnet på hans kolumn i blaskan alla älskar att hata, punkrockens egna livstilsmagasin, evighetsmaskinen Maximumrocknroll. Idel nytt material för undertecknad då det var minst tio år sedan jag senast läste ett nr av Mrr och dess virrvarr av pekpinnar, förorättade pk-punks, sprudlande kåserier och juvenila intervjuer. Här finner vi ett halvdussin utvalda krönikor mellan 2010 -12 och det är mumma för ögonen från början till slut. Simon har ett naturligt flyt i sitt språk som de allra flesta, både hobby- och löneslavande skribenter saknar. Hans milda tangentsvada avhandlar frågeställningar som lyckan över att första gången få höra en mytomspunnen platta, vikten av att ständigt ständigt ständigt skriva för att utveckla sitt skriftspråk, vad punkrock egentligen har för kulturell och politisk relevans över 30 år in i matchen mm mm. Behaglig läsning men samtidigt med ett antal lager och nyanser som ofta kräver ett par genomögningar för att smälta till fullo. Ännu mer imponerande blir det då han enligt egen utsago lärt sig engelska genom att titta på Simpsons och läsa amerikanska fanzines. Det hävdas även att Alexandre är den första person utan engelska som modersmål som begåvats med en återkommande krönika i "punkbibeln". Om detta stämmer eller inte vågar jag inte svara på men hans texter förtjänar att nämnas bredvid personliga Mrr-favoriter som Scott Soriano, Mykel Board, Ryan Wells och Rev Norb.
Ratcharge@gmail.com

CRKO #3 & #4
CRKO är ett tyskt "fanzine" och givetvis är det ordning och reda då tredje riket står bakom kulisserna. Glossy färgomslag, "professionell layout" och tusen miljarders intervjuer och recensioner med huvudsakligen garagepunkband trängs mellan dubbelnumrets 90 sidor. Tänk er en blandning av  Denimzines stela proffsutgåva och Moshable minus den danska haschhumorn. Själv har jag problem med att kalla detta ett zine över huvud taget då det mer framstår som en musiktidning man hittar på Presstop och liknande butiker. Överlag vilar en ganska tråkig stämning över blaskan och de flesta medverkande grupper och skivbolag är av föga intresse för mig. Lyckligtvis finns det några undantag, tänker främst på intervjuerna med Gary Wrong Group, The Night Birds, Sing Sing Records samt Tyred Eyes där Erik Toresson glänser med sina välartikulerade och intelligenta svar. Det medföljer dessutom två singlar med The Monsters respektive Strange Attractor, så för beskedliga 9 euro är CRKO helt klart en mycket prisvärd produkt men samtidigt väldigt tysk och lillgammal.
Kontakt: Crkozine@gmail.com

Hunden Som Vägrade Dö #4
Fjärde upplagan av Hunden Som Vägrade Dö är en ambitiös historia på hela hundra sidor. Mycket av innehållet är av det självbiografiska slaget men det innehåller även intervjuer med Henrik Söderström/NMFHU, Chicagojazzen, fd Beat Happening medlemmen Bret Lunsford och australienska zinedistron Take Care. Man hittar även en handfull dikter, konsert- och skivrecensioner samt små kåserier och betraktelser där de roande omdömena av parkeringshus i Piteå måste nämnas. Uppskattar en hel del men tycker samtidigt att HSVD är  något ojämn, en hårdare redigering av redaktör Juuso hade inte skadat. Layouten är funktionell men samtidigt ganska tråkig med mastiga textmassor mot vit bakgrund med enstaka bilder inklistrade. Framsidan och dess sparsmakade collage är däremot riktigt tjusigt och samspelar på ett förträffligt vis med zinets ton och attityd. Låt nu för guds skull inte mina sparsmakade invändningar hindra er från att införskaffa blaskan. Är ni det minsta intresserade av svensk DIY och underground-kultur är fanzinet och likaså kulturtidskriften HSVD ett givet köp.
Kontakt: brevsolo@gmail.com

Limited Contrition #1
Debutnumret av denna amerikanske blaska som i likhet med många andra fanzines koncentrerar sig på hardcore, även om detta inte är ett renodlat hc-zine. Raw Nerve, Pink Reason, Rank/Xerox, TV Ghost, Merchandise och Salvation svarar på frågor med varierande engagemang och som brukligt serveras vi dessutom ett gäng skiv- och zinerecensioner. Som första nummer betraktat är det helt ok men det finns en del jag stör mig på. För det första borde gänget bakom LC verkligen knåpat ihop nån sorts inledning, nu slängs vi rätt in i intervjuerna utan att bli upplysta om vad som motiverar dem att starta en hemmagjord tidskrift. Har även lite svårt för den akademiska vibben som vilar över de 52 sidorna. Är iofs skönt att slippa den tröttsamma macho-attityd som ofta förpestar hardcore men nu framstår det snarare som krystat och lillgammalt. Misstänker att skribenterna är i övre tonåren och de hanterar inte riktigt den intellektuella aura som de vill förmedla. Förstår inte heller varför de valde att publicera intervjuerna med TV Ghost och Rank/Xerox. Tråkiga och oengagerade frågor med tråkiga och oengagerade svar som följd blir ingen glad av. På plussidan finner jag intervjuerna med Pink Reason och Raw Nerve riktigt bra men det beror mycket på de intelligenta och genomtänkta svaren. Uppskattar även den konsekvent minimalistiska lay-outen med svart text mot vit bakgrund. Trots min kritik tycker jag ändå ni ska kolla upp Limited Contrition, snubbarna har helt klart hjärtat på rätt ställe och även om det kanske inte räcker ända fram fick jag mig med mig några fina ögonblick.
Kontakt: Danielberti22@gmail.com

Mania For Nerds #3
Kängzine av klassiskt svenskt 90-talssnitt. Det här är nummer tre i raden och första numret på hela fem år. Sedvanligt upplägg där Anger Burning, Discharge och Kvoteringen intervjuas samt lite skiv-, konsert- och filmrecensioner. Dessvärre är det helt jävla värdelöst, känns trist att behöva totalsåga ett fanzine men detta är en skitmacka av rang. Blaskor av det här slaget brukade det gå tretton på dussinet av förr i tiden och det är verkligen ingenting jag saknar. Tråkiga, oengagerade och fantasilösa frågor, allmänt trist och inkompetent språk samt en för jävla ful klipp och klistra layout som bara är rörig och tråkig. Det här med punk och DIY och att vem som helst möjligtvis kan göra saker och ting är ju en fantastisk idé. Det betyder emellertid inte att vem som helst bör göra det, vilket Mania For Nerds är ett strålande exempel på.
Kontakt: hittar ingen kontaktadress å lika bra är väl det.

Sex Before Suicide #3
Grisigt sex och trubbigt våld genomsyrar detta franska blad. En stundtals något irriterande "JVVF-vibb" till trots är det här jäkligt bra. SBC gör nedslag i en värld jag egentligen aldrig rört mig i och öppnar dörrar till några av undergroundkulturens mer bisarra utövare som japanske konstnären Toshio Saeki, radikale gayporr-regissören Bruce La Bruce, perfomancekonstnären Ron Athey samt den legendariska wannabe seriemördaren och zinemakaren Full Force Frank. Det går att dra paralleller med både Murder Can Be Fun och tidningsutgåvan av Flashback men lyckligtvis har fransoserna en rejäl dos humor och självironi som räddar kalaset från att kännas konstlat och glåmigt subversivt. Som "vanligt" är det cut and paste layout som gäller men SBC har en jäkligt snygg och välgjord sådan. Man hittar även en artikel om bluesmannen T-Model Ford, ett gäng skiv- och b-filmrecensioner, serier, snack med Brad Jones som ligger bakom den underhållande filmsajten thecinemasnob.com samt de mytomspunna gamla nakenbilderna på Gaye Advert. 44 fullmatade sidor som förmodligen kommer stöta bort en del känsliga individer men personligen tycker jag inte att all kultur jag exponeras för nödvändigtvis måste vara trevlig och inbjudande.
Kontakt: Raphsbs@gmail.com

En handfull skivrecensioner

Efter en månad av total dedikation försvann kraften att jobba med nr fyra av mitt lilla fanzine. Så i nuläget kommer helt enkelt LB IV när den kommer. Ingen deadline satt ingen deadline bruten. Lallar ett gäng  skivomdömen digitalt innan de hinner bli för gamla.  Männen bakom yrandet är Marko Gillingsmark (MG), Tony Gunnarson (TG) & Måns P Månson (MPM)
/Marko


A Burning Bus - Anti/Paranoia Paradise 7" (Harvest Recordings)
Don S Howland åtnjuter sedan mitten av 80-talet kunglig status inom underjordiska rock'n'roll-kretsar. Via band som Gibson Bros, Bassholes och Woden Tit har han envetet klamrat sig fast vid sin musikaliska vision. Barskrapade, råa, underproducerade tongångar vilka obarmhärtigt kryper innanför huden på dig. En smått olustig känsla är ständigt närvarande, Howland lyckas med små medel och sin säregna ljudbild skapa en högst obehaglig atmosfär. A Burning Bus är karlns senaste projekt och den generellt höga standarden är intakt. Första sidans "Anti" är en smått psykedelisk historia där Howlands låtskrivartalang och känsla för aviga gitarrfigurer och bisarra melodier visar sig från sin allra bästa sida. Vänd på singeln och du möts av betydligt mer punkiga "Paranoia Paradise" med text av NY-legenden Wayne Jane County. Ibland är ett stökigt riff och manisk sång exakt det som behövs för att rensa vardagstristessen ur blodet. Bästa nyproducerade sjuan jag hört på ett bra tag, har spelat den minst lika mycket som de senaste återgivningarna från Last Laugh vilket är ett betyg så gott som något.
MG

Anti Earth Motherfuckers/Schnell - Split EP (Ken Rock Records)
Herregud! Det här är en av de mest idiotiska singlarna jag nånsin haft (o)turen att lägga på min skivspelare. Garanterat totalt ointressant för andra än oss kretiner som uppskattar no-fi trash och högst begränsad talang. Stiligt döpta Anti Earth Motherfuckers inleder med en dos vansinnigt sloppy mongopunk. Fyllefest i replokalen och nån tryckte rec på en fallfärdig bandspelare. Ren jävla skit men jag kan inte låta bli att älska de rubbade tongångarna. PUNK!
Andra sidans Schnell är musikaliskt något mer "kompetent". Ett samarbete mellan Ian från White Load och Lögnhalsmottagningens Martin Cannert som på var sin sida av atlanten spelat in den sk musiken. Rak, snabb dårhuspunk, ett urspårat tåg med destination närmsta skolgård. Påminner en del om japanska hc-bandet Tranquilizer, mycket pga av Cannerts sluddrigt monotona sånginsatser.
Det primitivt tecknade omslaget föreställandes ölflaskor i mänsklig skepnad vilka runkar, pissar, bajsar och spyr passar musiken som den inoljade näven i ett brunstigt rövhål. Brukar inte gilla splitsjuor men i detta fallet finns det inget annat val. Stort tack till inblandade orkestrar och Ken Rock Records för denna apatiska kulturgärning.
MG


The Bees – Voices Green and Purple / Trip to New Orleans (7” Ugly Things records)
En av de första sixties garage-samlingarna jag köpte var Pebbles vol 3 (The Acid Gallery), en volym som fokuserade på den psykedeliska/psykotiska (det som ofta kallas ”acid punk”) sidan av amerikansk garagerock. Det man fick höra var något helt annat än det urvattnade hippiedravel som brukar kallas ’psykedelia’. Musiken låter ofta just precis som ’punkrock på syra’ - något som kraschar ner i hjärnbarken som meteoriter från rymden och sätter igång reaktioner långt ifrån fluffet som vanligtvis presenteras som "1967" i media… och en av de mest omtumlande upplevelserna var att höra ’Voices Green and Purple”. Dessa två primala minuter av vansinne fick mig helt ur balans. Jag insåg att det fanns mer än jag trodde i den s.k. ”verkligheten”. Låten fångar verkligen svårtolkade hallucinationer och ökande panik. Underbart. När jag dessutom några år senare (det var innan internet och man var tvungen att leta i den fysiska världen efter saker…) fick se omslaget kopierat blev singeln ännu mera legendarisk, eftersom det ser exakt lika grisigt ut som vilket DIY-omslag som helst från typ ’77… bara ännu tuffare (eftersom tidsperspektivet tillkommer).
Att höra låten idag ger såklart långt ifrån samma rush som första gången. Jag har hört den så mycket, och jag har hört så mycket mera liknande musik, så det är självklart inte riktigt samma chock längre. Men det spelar ingen roll – det är fortfarande en ’all out bona fide killer’. Ett enkelt versriff och en psykotisk refräng där sångare skriker hysteriskt eftersom han håller på att ”förlora förståndet”. Bandets idé med låten var att det skulle låta som en drogtripp som verkligen gick riktigt jävla fel, och det lyckades de bra med. B-sidan är däremot en helt onödig skapelse, i.a.f. enligt undertecknad. Tråkig folkrock där det enda roliga är ett munspel i fel tonart. Det är kul i ca tre sekunder. Men det är alltså inte därför man köper singeln.
Ugly Things nypress är helt analogt mastrad från ett mintoriginal och låter svinbra. Dessutom är omslaget ordentligt reproducerat också, även om det är på hårt papper snarare än billigt sladderpapper som de gamla antagligen var tryckta på. Men det är troligen en petitess. Lajner notes som ger ytterligare djup och förståelse är också uppskattat om man är nörd. Är man däremot jäkligt pänk så kan man strunta i att läsa och bara fantisera om mentalsjukhus, påträngande hallucinationer, thorazine och en alternativ rockhistoria utan Sgt Pepper och Santana istället.
MPM

Bremen - S/T 2XLP (Skrammel Records)
70-talsdoftande projekt av Jonas Tiljander och Lars Anders Orre som vanligtvis spelar i högljudda akter som Brainbombs och No Balls. Förvänta er emellertid inga större likheter med nämnda band, här är det långt mellan nihilistisk atmosfär och grisiga riff. Bremen är lyckligtvis inte heller någon "medaljongrock", dvs ytterligare ett poänglöst retroband harvandes 70-talsrawk, vilka de senaste åren regnat ner likt bajskorvar från himlen. Inspirationen hämtas snarare från band och artister som Träd Gräs och Stenar, Glenn Branca, Amon Düül, Cluster m fl m fl. Även om duon har tydliga influenser är det här i allra högsta grad en platta som står på egna ben istället för att vara någon banal tribute till grupperna som inspirerat dem. Musikaliskt serverar de bägge sidorna en tämligen varierad soppa som bjuder på allt från utsträckta gitarrmattor och dronestycken, orgeldominerande soundtrackljudande bitar samt några lite hårdare psychlåtar där herrarnas musikaliska bakgrund lyser igenom. Mycket bra rätt igenom, plattan känns i allra högsta grad som ett sammanhållet verk vilket kräver genomlyssning från början till slut för att komma till sin fulla rätt. Succé igen för Skrammel Records som har jobbat upp en imponerande diskografi efter bara några få år i branschen.
MG

Cheater Slicks -  Reality is a Grape LP (Colombus Discount Records)
Hej och hå! Cheater Slicks släpper sin kanske hittills bästa skiva efter 25 på banan, något som vanligtvis måste betraktas som fullständigt orimligt. Men Cheater Slicks är långt ifrån något vanligt band. Dana Hatch samt bröderna Tom och Dave Shannon har med sitt råa, barskrapade ljudlandskap, långt bortom tidens tempo, trender och hajp, skapat sig ett eget musikaliskt universum där de bara tål att jämföras med sig själva, gruppen håller en klass de allra flesta samtida band bara kan drömma om. "Reality is a Grape" är den numera Colombusbaserade trions tolfte eller trettonde fullängdare beroende på hur man räknar och är sensationellt stark. De två inledande spåren, titellåten och "Psychic Tool" är den svettigaste inledning jag hört sedan, tja, jag vet i fan men maken till nerv och rått sound växer inte på träd i dagens garagerock-sfär som primärt är befolkat av morsgrisar utan vare sig attityd, sexualdrift eller låtskrivartalang. Makalösa "Hold On To Your Soul" vilken soundmässigt kan jämföras med det Nya Zeeländska 80-talets stökigare stunder och ljuvligt atonala balladen "Jesus Christ" avslutar sida ett med bravur.
Cheater Slicks är ett få band som förstår hur man tar sig an covers, man stöper om dem i sin egen form istället för att fåraktigt härma ton för ton. B-sidan första spår är en brötig tolkning av Butch Phillips fantastiska "12 Past High" och kan utan tvekan mäta sig med originalet. Som helhet är sida två något svagare än första men spår som nerviga "Current Reflections" och psychballaden "Apocalypse" cementerar gruppens status som vår tids absolut bästa rock'n'rollband. Det här är förra årets tveklöst starkaste fullängdare och att inte fler upptäckt Cheater Slicks, och då snackar jag om folk vilka säger sig gilla garage och marginell rock i största allmänhet, är en skam utan dess like.
MG

Coloured Balls - Ball Power LP (Sing Sing Records)
Mytomspunnen LP som jag nu får ynnesten att ta del av för första gången via Sing Sing Records mycket välgjorda återpress. Coloured Balls härstammade från Australien och 1973 släpptes deras debut-LP, vilken numera räknas som en prepunk-klassiker. Jag anser den iofs inte vara prepunk över huvud taget men mer om det senare. Enkelt beskrivet låter bandet som en blandning av Slade och Pink Fairies hårdaste ögonblick. Inte alls oävet, det finns ett gäng riktig bra låtar på plattan och gruppens frontfigur Lobby Loyde var en grym sångare och fruktad gitarrist. Bland favoriterna märks inledande "Flash" som är uppe och nosar vid Slades finaste stunder, avslutande "That's What Mamma Said" med dess nådlösa riff och återkommande theremin samt bandets "hit", nästan plågsamt intensiva "Human Being" där Loyde verkligen visar att han hade röstresurser utöver det vanliga. Stundtals är dock plattan på tok för seg och bluesdoftande för min smak, det måste rocka och rulla helt enkelt, blir mest irriterad av långa jam.
Nu till min kritik angående plattans status som pre eller protopunk. Ska vi ge oss på en definition av hur prepunkband ska låta kräver jag sådana som ville bryta ned det tidiga 70-talets konventioner och regler kring vad rock'n'roll innebar. Genuina weirdos och outsiders som Electric Eels, Debris och Simply Saucer, band som existerade vid sidan av sin samtid och spelade rå rock'n'roll på ett sätt ingen tidigare nuddat vid. Coloured Balls var på intet sätt banbrytande utan snarare ganska typiska för sin tid. De lirade hård bluesrock som var jäkligt tuff och "punkig" men de spelade samtidigt efter reglerna. Ska dock poängteras att detta är min personliga åsikt, vad som egentligen är pre eller protopunk är en högst subjektiv tolkning som rymmer allt ifrån Sweet till NEU! och Albert Ayler.
Åter till plattan, även om jag något besviken på den som helhet är det fortfarande en rock'n'roll-rökare av rang. Coloured Balls beredde med sin uppkäftiga attityd och sitt aggressiva sound väg för The Saints, Radio Birdman och resten av de punkhjältarna från down under. En gärning så god som någon och nu har Sing Sing gett omvärlden möjlighet att komma över plattan för en högst beskedlig summa.
MG

Disaster - War Cry LP + flexi EP (La Vida Es Un Mus)
När de var aktiva under tidigt 90-tal blev Disaster från Halifax i England klassade som apolitiska fjantar av den brittiska punkpubliken. Folk tyckte att bandet låtsades vara Discharge, vilket inte var koolt på den tiden då hardcorepunk fortfarande var en radikal politiskt rörelse och band som tycktes “only in it for the music” blev utpekade som sellouts och posörer. Jag har en kompis som sålde Disaster LP:n i sin sovrums-distro under den tiden. Skivan var ej populär och förblev liggandes. “Jag kunde inte ens ge bort skiten!” Disaster var med andra ord för tidiga med att oblygt rippa Discharge (även om svenska Discard med bla Åke från Mob 47 var mycket tidigare). Det kanske låter konstigt nu för tiden när var och varannan fåne med ett finger i musikens värld kan prata om Discharge och d-takt, men det var först runt 1994-1995 som d-beat faktiskt slog igenom. Bodenmalm’s Distortion Records började släppa mängder med band vars namn började med “Dis”. Samma tid började också ett band som hette Disclose i Japan att lira. Alla de där dis-banden från mitten av nittiotalet pekade ut Disaster som förebilder (tillsammans med Skitslickers och Cimex osv). Disaster mini- LPn släpptes ursprungligen 1991 och blickar tillbaka till Discharges legendariska “Why?” Mini-LP från 1981. Gruppen skiljer sig från många av 90-talets råpunkband genom att sångaren har något som faktiskt påminner om Cal Morris röst och musiken låter så autentiskt som det går: det skulle inte vara omöjligt att lura någon ovetande att detta faktiskt är en Discharge-skiva som kom ut mellan Why och Hear Nothing Say Nothing. En Japansk CD kom ut 2006, så detta är alltså första gången Disaster har fått en riktig vinylåterpress. Det är förövrigt troligt att just CD-versionen är den dominerande versionen som folk hört av Disaster (med tanke på att CD:n har spridits som mp3:or).
Konstigt nog så låter återpressen på vinyl annorlunda än vad jag minns av Disaster. Kanske pga skillnaden i mastering, eller så är det vinyl vs CD-variationer… Det är svårt att förklara. Ljudet på LPn har mer dimensioner och låter råare. Tyvärr har jag ej första upplagan så jag kan jämföra, men det feta ljudet ska förstås betraktas som en bra grej. Disasters musik låter kraftfull som aldrig förut och det är ju något som passar bra på lägenhetsfest och annan fylla med slagsmål och pogodans. Jag kan på rak arm klassa LVEUM’s reissue av Disasterskivan som ett exempel på en perfekt återgivning. Själva LPn med förpackning ska tydligen vara en rak kopia av originalet, extra låtar medföljer på en flexi och en booklet bifogas som innehåller flyers och material från gamla fanzines. Vad som saknas på skivan är att den tyvärr inte är full discografi. Disaster spelade in en demo som ryktas vara av otrolig hög standard men som hittills har förblivit osläppt. Med tanke på att de är allmänt känt vem som sitter på demotejperna så hade det egentligen inte varit omöjligt för demolåtarna att medverka på LP:n, tex på en ytterligare EP eller på en andra LP med låtarna från flexin på andra sidan. Bookleten är inte heller komplett (det här är egentligen inte kritik till Paco på La Vida Es Un Mus och jag har personligen varit  inblandad med booklettens komplettering) då det tydligen finns en jävla massa mer flyers osv. Men det har är väl kanske inte en stor grej, 2013 kommer demon att äntligen att släppas (med nämnda flyers på konvulutet) och det är väl ingen som klagar på att behöva köpa fler bra skivor?
TG

Happy Hookers For Jesus - S/T EP (Vulgar Deformity)
Debutsjua från dessa olyckligt döpta danska tonåringar vilka blandar hardcore och postpunkiga tongångar med varierad framgång. Fyraspårs-EP:n börjar övertygande med "Stab You", rivig hardcorepunk, varken mer eller mindre, men låten griper tag i mosh pit-nerven och har en föredömligt tunn och grisig ljudbild, dvs mumma för oss som inte gillar muskulös och riffbaserad macho-hc. "Stab Away" gör varken från eller till, samma tomma känsla som att äta på MacDonalds under bakfyllan, den gör sitt jobb men det blir inga stjärnor i Michelin-guiden. Flip-sidans inledande låt "Life in Despair" hade vi klarat oss utan. Den förutsägbara basgången som inleder låten kombinerat med sångarens något begränsade röstresurser funkar inte över huvud taget. Andralåten "Life in Despair" är lyckligtvis betydligt bättre, ett långsamt, ångestladdat smått gotiskt stycke som byggs upp mot ett våldsamt crescendo. Helt ok förstautgåva från Happy Hookers For Jesus men personligen hade jag hellre sett den som en tvåspårs-singel. Tryckt i blygsamma 200 exemplar så samlaravskummen har förmodligen en framtida megararitet att smälla in skivhyllan.
MG

The Instigation - S/T EP (self released)
Jag fick ett mail från Kina men det var inte från någon snäll bank som ville hjälpa mig att placera pengar. Istället var det något såpass exotiskt som punkbandet The Instigation vilka undrade om jag kunde skriva några ord om deras musik. Klart som snus jag ställer upp då grabbarna lirar kompetent hardcore i den gamla amerikanska skolan via HFOS och Dean Dirge. En debut-EP med tre original och en cover på Black Flags klassiska dänga White Minority finns tillgänglig från prick nu men lär ta slut tämligen fort då den endast är är pressad i 200 exemplar.
PS: Jävligt slapp recension men man kan inte alltid glänsa.
MG

The Pricks - The Walking Pricks CS (Ljudkassett)
Fnissar fortfarande åt en gammal Maximumrocknroll-recension där The Pricks kvinnliga sångerska beröms för sin kraftfulla röst. Tror jag tagit upp detta faktum med Janne Elfsten, gruppens synnerligen nasale sångare, gitarrist och låtskrivare ett antal gånger under sk alkoholrus men är fortfarande inte säker på om han finner det lika lustig som mig. The Walking Pricks är en samling med osläppta låtar från 96 - 99 och gillar man orkesterns råa tongångar i gränslandet mellan punk och hc är det ett givet köp. Äger ett försvarligt antal släpp av det Örebro-bördiga bandets tämligen välgödda diskografi men har väl egentligen aldrig varit något större fan även om jag uppskattade gruppen när de först dök upp under den förhatliga "actionrockåldern". Tillsamman med en handfull andra svenska band som HFOS, Hives, The Idyls, The Blacks och Local Oafs var deras mongopunk en befriande motvikt gentemot alla nykläckta rawkers som förpestade sin samtid med opportunistisk kukrock. Förstår inte varför Ljudkassett som släpper en hel del lättsålda grejer konsekvent trycker upp i endast 100 exemplar men då denna release primärt lär intressera The Pricks mest hängivna fans är det förmodligen en lagom stor upplaga.
MG

Svart Städhjälp - Gatuvapen CS (Ljudkassett)
Svart Städhjälp börjar på allvar etablera sig som ett av Sveriges absolut bästa hc-band. Kassetten Gatuvapen är pågarnas tredje släpp och den höga standarden är intakt. Inleder mycket övertygande med "Svart Städhjälp", en perfekt symbios av Mob 47 och Negativ Approach. Andra höjdpunkter är blott 21 sekunder långa "Instängd i ett hörn", exemplarisk hjärndöd hytta med näven hardcore och "Malmö HC" en manisk entaktshyllning till gruppens hemstad. Avslutande låt tycker jag emellertid är ganska onödig, en cover på NAs überklassiska "Nothing" som inte tillför nånting till originalet. Hade mycket hellre sett att bandet botaniserade i Skånes djupa punk och harcdoremylla, finns som bekant en hel del matnyttigt att ge sig på där. Allt som allt är emellertid detta en grym kassett som med sina sju låtar klockar in på dryga sju minuter och mer speltid behövs fan inte, det här är punk och ingen jävla progressiv rock. Vi begåvas även med ett grymt snyggt omslag signerat Svart Städhjälps trummis Ruben Dahlstrand. Kopierad i löjligt låga 100 exemplar och givetvis slutsåld på nolltid men rota lite på nätet så kanske ni hittar kassetten via nån distro, i annat fall är det tango längs E-bays hala golv som gäller.
MG

Super Jam/Ultra Jam - Solitude Tube (Internal Fucus)/Night Air Feelings (Solförmörkelse)
Super Jam/Ultra Jam är ett av många projekt där Martin Nilsson från Svart Städhjälp är inblandad. Rabiata hc-punks har förmodligen inget att hämta, vi snackar minimala synthmattor inbäddade i ett drömskt, sagoaktigt ljudlandskap vilka färdas över oändliga vidder vars skepnad och form är i ständig förändring. Visioner av färg målas oavbrutet upp när jag lyssnar på singeln, framför allt b-sidan som är ett långt spår med ett halvdussin separata delar vilka tecknar kulisser av kulörer bortom tid och rum. Det här är riktigt bra, det händer hela tiden saker i den nedstrippade inramningen som fångar min uppmärksamhet, musiken blir aldrig tråkig eller tröttsamt monoton. Min ända invändning är att singeln känns på tok för kort. Den här typen av musik gör sig mycket bättre på fullängdsformatet där spåren har utrymme att puttra på utan att behöva bekymra sig för sjuminutersintervallen. Vi begåvas dessutom med ett stilrent, nattsvart omslag där innehållets färgexplosion på intet sätt antyds utan talar för sig själv då högtalarna fångar upp nålens vibrationer.
MG

V/A - Italia New Wave "Minimal Synth, No Wave & Post Punk Sounds from the 80's Italian Underground" LP (Spittle Records)
Italiensk minimal synth och postpunk var fram tills januari 2013 ett oskrivet blad för min del. Denna samling råder dock bot på problemet och som självutnämnd konnässör av primitiv musik är det ett välkommet tillskott i min musikaliska allmänbildning. Plattan inleds med Neon och Панков, två grupper vilka bägge befinner sig i gränslandet mellan minimal och synthpop men är något för glättiga för min smak så undertecknad nöjer sig med betyget snudd på godkänt. På tredje låten smäller det däremot till, "Mother & Son" av Le Masque är en minimal synth-hit av guds nåde. Kall, monoton, smått läskig osv, ja ni vet hur det brukar låta, nöjer mig med att den är bra som fan. Där efter följer två mediokra spår för att till sist avslutas med ännu en hit, nämligen "Days" av Jeunesse Dívoire. Här snackar vi klassisk synthpop av högsta kaliber, i en rättvis värld hade den trängts på topplistorna tillsammans med OMD och Depeche Mode.
På andra sidan möts vi av exakt samma scenario som på första, dvs två ganska medelmåttiga låtar inleder och sedan exploderar det iom spår nummer tre, nu via Fuckewolf 190s dystra, synnerligen adekvat döpta "We Are Colder". Här är även rymddisco-doftande Mathematic'n Logarithm av 2+2 = 5 (ja, de hette dessvärre så) värd att nämna. På b-sidan hittar vi de enda låtarna som kan anklagas för att vandra längst postpunkens hålögda stigar, nämligen Gang Of Four-influerade gäspningen "Night in Paris" av Luc Orient samt La Maisons spattiga axelryckning "40 Secondi", två outgivna låtar som i ärlighetens namn hade mått bäst av att stanna i arkiven. Någon No Wave varken hör eller ser vi röken av och då "genren" var ett NY-fenomen får vi utgå ifrån att plattan har en olyckligt fomulerad titel. Samlingen är som väntat rejält ojämn men ändå värd att införskaffa pga en handfull riktigt bra låtar. Misstänker att det finns betydligt bättre ingångar till den italienska minimala synthen än denna samling då flera av låtarna är outgivna men nu är de första stapplande stegen tagna så vi får se vart färden bär hän i framtiden. Liner notes medföljer som brukligt men då jag inte förstår italienska gör dem ingen större nytta. Sono amici elettrici?
MG

V/A - Killed by Synth volym 1 LP (Killed by Synth Records)
Välkommen tillökning i KBD-familjen som vilket namnet antyder fokuserar på den sk synthpunken, band som gick i fotspåren på grupper som The Units, The Screamers, Nervous Gender m fl. Även DEVO kan utan större betänkligheter beskyllas vara en stor influens för flera av de medverkande orkestrarna. De flesta av skivans 12 spår kan enklast karakteriseras som postpunk där någon form av elektriskt tangentinstrument har en framträdande roll i ljudbilden. Det tog ett tag innan plattan fastnade för mig, tyckte till en början den var något profillös men efter ett dussin genomlyssningar klickade det och numera gillar jag de allra flesta låtarna. Personliga favoriter är "Police State" av Abestos Rock Pyle med sitt klaustrofobiska, domedagsaktiga ljudlandskap, Cardboards monotont ångestladdade "Electrical Generator" samt den avslutande superhiten "Doleres Mater" med redan nämnda The Screamers. Plattans upphovsmakare ska emellertid ha sig en stor slev ovett iom faktumet att skivan fullständigt saknar linernotes, vilket är kutym i sådana här sammanhang. De allra flesta medverkande grupperna är nya bekantskaper för mig och den enda informationen som erhålles, dvs vilka amerikanska städer de kommer ifrån, är en klen tröst i sammanhanget.
MG