/Marko
A Burning Bus - Anti/Paranoia Paradise 7" (Harvest Recordings)
Don S Howland åtnjuter sedan mitten av 80-talet kunglig status inom underjordiska rock'n'roll-kretsar. Via band som Gibson Bros, Bassholes och Woden Tit har han envetet klamrat sig fast vid sin musikaliska vision. Barskrapade, råa, underproducerade tongångar vilka obarmhärtigt kryper innanför huden på dig. En smått olustig känsla är ständigt närvarande, Howland lyckas med små medel och sin säregna ljudbild skapa en högst obehaglig atmosfär. A Burning Bus är karlns senaste projekt och den generellt höga standarden är intakt. Första sidans "Anti" är en smått psykedelisk historia där Howlands låtskrivartalang och känsla för aviga gitarrfigurer och bisarra melodier visar sig från sin allra bästa sida. Vänd på singeln och du möts av betydligt mer punkiga "Paranoia Paradise" med text av NY-legenden Wayne Jane County. Ibland är ett stökigt riff och manisk sång exakt det som behövs för att rensa vardagstristessen ur blodet. Bästa nyproducerade sjuan jag hört på ett bra tag, har spelat den minst lika mycket som de senaste återgivningarna från Last Laugh vilket är ett betyg så gott som något.
MG
Anti Earth Motherfuckers/Schnell - Split EP (Ken Rock Records)
Herregud! Det här är en av de mest idiotiska singlarna jag nånsin haft (o)turen att lägga på min skivspelare. Garanterat totalt ointressant för andra än oss kretiner som uppskattar no-fi trash och högst begränsad talang. Stiligt döpta Anti Earth Motherfuckers inleder med en dos vansinnigt sloppy mongopunk. Fyllefest i replokalen och nån tryckte rec på en fallfärdig bandspelare. Ren jävla skit men jag kan inte låta bli att älska de rubbade tongångarna. PUNK!
Andra sidans Schnell är musikaliskt något mer "kompetent". Ett samarbete mellan Ian från White Load och Lögnhalsmottagningens Martin Cannert som på var sin sida av atlanten spelat in den sk musiken. Rak, snabb dårhuspunk, ett urspårat tåg med destination närmsta skolgård. Påminner en del om japanska hc-bandet Tranquilizer, mycket pga av Cannerts sluddrigt monotona sånginsatser.
Det primitivt tecknade omslaget föreställandes ölflaskor i mänsklig skepnad vilka runkar, pissar, bajsar och spyr passar musiken som den inoljade näven i ett brunstigt rövhål. Brukar inte gilla splitsjuor men i detta fallet finns det inget annat val. Stort tack till inblandade orkestrar och Ken Rock Records för denna apatiska kulturgärning.
MG
The Bees – Voices Green and Purple / Trip to New Orleans (7” Ugly Things records)
En av de första sixties garage-samlingarna jag köpte var Pebbles vol 3 (The Acid Gallery), en volym som fokuserade på den psykedeliska/psykotiska (det som ofta kallas ”acid punk”) sidan av amerikansk garagerock. Det man fick höra var något helt annat än det urvattnade hippiedravel som brukar kallas ’psykedelia’. Musiken låter ofta just precis som ’punkrock på syra’ - något som kraschar ner i hjärnbarken som meteoriter från rymden och sätter igång reaktioner långt ifrån fluffet som vanligtvis presenteras som "1967" i media… och en av de mest omtumlande upplevelserna var att höra ’Voices Green and Purple”. Dessa två primala minuter av vansinne fick mig helt ur balans. Jag insåg att det fanns mer än jag trodde i den s.k. ”verkligheten”. Låten fångar verkligen svårtolkade hallucinationer och ökande panik. Underbart. När jag dessutom några år senare (det var innan internet och man var tvungen att leta i den fysiska världen efter saker…) fick se omslaget kopierat blev singeln ännu mera legendarisk, eftersom det ser exakt lika grisigt ut som vilket DIY-omslag som helst från typ ’77… bara ännu tuffare (eftersom tidsperspektivet tillkommer).
Att höra låten idag ger såklart långt ifrån samma rush som första gången. Jag har hört den så mycket, och jag har hört så mycket mera liknande musik, så det är självklart inte riktigt samma chock längre. Men det spelar ingen roll – det är fortfarande en ’all out bona fide killer’. Ett enkelt versriff och en psykotisk refräng där sångare skriker hysteriskt eftersom han håller på att ”förlora förståndet”. Bandets idé med låten var att det skulle låta som en drogtripp som verkligen gick riktigt jävla fel, och det lyckades de bra med. B-sidan är däremot en helt onödig skapelse, i.a.f. enligt undertecknad. Tråkig folkrock där det enda roliga är ett munspel i fel tonart. Det är kul i ca tre sekunder. Men det är alltså inte därför man köper singeln.
Ugly Things nypress är helt analogt mastrad från ett mintoriginal och låter svinbra. Dessutom är omslaget ordentligt reproducerat också, även om det är på hårt papper snarare än billigt sladderpapper som de gamla antagligen var tryckta på. Men det är troligen en petitess. Lajner notes som ger ytterligare djup och förståelse är också uppskattat om man är nörd. Är man däremot jäkligt pänk så kan man strunta i att läsa och bara fantisera om mentalsjukhus, påträngande hallucinationer, thorazine och en alternativ rockhistoria utan Sgt Pepper och Santana istället.
MPM
Bremen - S/T 2XLP (Skrammel Records)
70-talsdoftande projekt av Jonas Tiljander och Lars Anders Orre som vanligtvis spelar i högljudda akter som Brainbombs och No Balls. Förvänta er emellertid inga större likheter med nämnda band, här är det långt mellan nihilistisk atmosfär och grisiga riff. Bremen är lyckligtvis inte heller någon "medaljongrock", dvs ytterligare ett poänglöst retroband harvandes 70-talsrawk, vilka de senaste åren regnat ner likt bajskorvar från himlen. Inspirationen hämtas snarare från band och artister som Träd Gräs och Stenar, Glenn Branca, Amon Düül, Cluster m fl m fl. Även om duon har tydliga influenser är det här i allra högsta grad en platta som står på egna ben istället för att vara någon banal tribute till grupperna som inspirerat dem. Musikaliskt serverar de bägge sidorna en tämligen varierad soppa som bjuder på allt från utsträckta gitarrmattor och dronestycken, orgeldominerande soundtrackljudande bitar samt några lite hårdare psychlåtar där herrarnas musikaliska bakgrund lyser igenom. Mycket bra rätt igenom, plattan känns i allra högsta grad som ett sammanhållet verk vilket kräver genomlyssning från början till slut för att komma till sin fulla rätt. Succé igen för Skrammel Records som har jobbat upp en imponerande diskografi efter bara några få år i branschen.
MG
Cheater Slicks - Reality is a Grape LP (Colombus Discount Records)
Hej och hå! Cheater Slicks släpper sin kanske hittills bästa skiva efter 25 på banan, något som vanligtvis måste betraktas som fullständigt orimligt. Men Cheater Slicks är långt ifrån något vanligt band. Dana Hatch samt bröderna Tom och Dave Shannon har med sitt råa, barskrapade ljudlandskap, långt bortom tidens tempo, trender och hajp, skapat sig ett eget musikaliskt universum där de bara tål att jämföras med sig själva, gruppen håller en klass de allra flesta samtida band bara kan drömma om. "Reality is a Grape" är den numera Colombusbaserade trions tolfte eller trettonde fullängdare beroende på hur man räknar och är sensationellt stark. De två inledande spåren, titellåten och "Psychic Tool" är den svettigaste inledning jag hört sedan, tja, jag vet i fan men maken till nerv och rått sound växer inte på träd i dagens garagerock-sfär som primärt är befolkat av morsgrisar utan vare sig attityd, sexualdrift eller låtskrivartalang. Makalösa "Hold On To Your Soul" vilken soundmässigt kan jämföras med det Nya Zeeländska 80-talets stökigare stunder och ljuvligt atonala balladen "Jesus Christ" avslutar sida ett med bravur.
Cheater Slicks är ett få band som förstår hur man tar sig an covers, man stöper om dem i sin egen form istället för att fåraktigt härma ton för ton. B-sidan första spår är en brötig tolkning av Butch Phillips fantastiska "12 Past High" och kan utan tvekan mäta sig med originalet. Som helhet är sida två något svagare än första men spår som nerviga "Current Reflections" och psychballaden "Apocalypse" cementerar gruppens status som vår tids absolut bästa rock'n'rollband. Det här är förra årets tveklöst starkaste fullängdare och att inte fler upptäckt Cheater Slicks, och då snackar jag om folk vilka säger sig gilla garage och marginell rock i största allmänhet, är en skam utan dess like.
MG
Coloured Balls - Ball Power LP (Sing Sing Records)
Mytomspunnen LP som jag nu får ynnesten att ta del av för första gången via Sing Sing Records mycket välgjorda återpress. Coloured Balls härstammade från Australien och 1973 släpptes deras debut-LP, vilken numera räknas som en prepunk-klassiker. Jag anser den iofs inte vara prepunk över huvud taget men mer om det senare. Enkelt beskrivet låter bandet som en blandning av Slade och Pink Fairies hårdaste ögonblick. Inte alls oävet, det finns ett gäng riktig bra låtar på plattan och gruppens frontfigur Lobby Loyde var en grym sångare och fruktad gitarrist. Bland favoriterna märks inledande "Flash" som är uppe och nosar vid Slades finaste stunder, avslutande "That's What Mamma Said" med dess nådlösa riff och återkommande theremin samt bandets "hit", nästan plågsamt intensiva "Human Being" där Loyde verkligen visar att han hade röstresurser utöver det vanliga. Stundtals är dock plattan på tok för seg och bluesdoftande för min smak, det måste rocka och rulla helt enkelt, blir mest irriterad av långa jam.
Nu till min kritik angående plattans status som pre eller protopunk. Ska vi ge oss på en definition av hur prepunkband ska låta kräver jag sådana som ville bryta ned det tidiga 70-talets konventioner och regler kring vad rock'n'roll innebar. Genuina weirdos och outsiders som Electric Eels, Debris och Simply Saucer, band som existerade vid sidan av sin samtid och spelade rå rock'n'roll på ett sätt ingen tidigare nuddat vid. Coloured Balls var på intet sätt banbrytande utan snarare ganska typiska för sin tid. De lirade hård bluesrock som var jäkligt tuff och "punkig" men de spelade samtidigt efter reglerna. Ska dock poängteras att detta är min personliga åsikt, vad som egentligen är pre eller protopunk är en högst subjektiv tolkning som rymmer allt ifrån Sweet till NEU! och Albert Ayler.
Åter till plattan, även om jag något besviken på den som helhet är det fortfarande en rock'n'roll-rökare av rang. Coloured Balls beredde med sin uppkäftiga attityd och sitt aggressiva sound väg för The Saints, Radio Birdman och resten av de punkhjältarna från down under. En gärning så god som någon och nu har Sing Sing gett omvärlden möjlighet att komma över plattan för en högst beskedlig summa.
MG
Disaster - War Cry LP + flexi EP (La Vida Es Un Mus)
När de var aktiva under tidigt 90-tal blev Disaster från Halifax i England klassade som apolitiska fjantar av den brittiska punkpubliken. Folk tyckte att bandet låtsades vara Discharge, vilket inte var koolt på den tiden då hardcorepunk fortfarande var en radikal politiskt rörelse och band som tycktes “only in it for the music” blev utpekade som sellouts och posörer. Jag har en kompis som sålde Disaster LP:n i sin sovrums-distro under den tiden. Skivan var ej populär och förblev liggandes. “Jag kunde inte ens ge bort skiten!” Disaster var med andra ord för tidiga med att oblygt rippa Discharge (även om svenska Discard med bla Åke från Mob 47 var mycket tidigare). Det kanske låter konstigt nu för tiden när var och varannan fåne med ett finger i musikens värld kan prata om Discharge och d-takt, men det var först runt 1994-1995 som d-beat faktiskt slog igenom. Bodenmalm’s Distortion Records började släppa mängder med band vars namn började med “Dis”. Samma tid började också ett band som hette Disclose i Japan att lira. Alla de där dis-banden från mitten av nittiotalet pekade ut Disaster som förebilder (tillsammans med Skitslickers och Cimex osv). Disaster mini- LPn släpptes ursprungligen 1991 och blickar tillbaka till Discharges legendariska “Why?” Mini-LP från 1981. Gruppen skiljer sig från många av 90-talets råpunkband genom att sångaren har något som faktiskt påminner om Cal Morris röst och musiken låter så autentiskt som det går: det skulle inte vara omöjligt att lura någon ovetande att detta faktiskt är en Discharge-skiva som kom ut mellan Why och Hear Nothing Say Nothing. En Japansk CD kom ut 2006, så detta är alltså första gången Disaster har fått en riktig vinylåterpress. Det är förövrigt troligt att just CD-versionen är den dominerande versionen som folk hört av Disaster (med tanke på att CD:n har spridits som mp3:or).
Konstigt nog så låter återpressen på vinyl annorlunda än vad jag minns av Disaster. Kanske pga skillnaden i mastering, eller så är det vinyl vs CD-variationer… Det är svårt att förklara. Ljudet på LPn har mer dimensioner och låter råare. Tyvärr har jag ej första upplagan så jag kan jämföra, men det feta ljudet ska förstås betraktas som en bra grej. Disasters musik låter kraftfull som aldrig förut och det är ju något som passar bra på lägenhetsfest och annan fylla med slagsmål och pogodans. Jag kan på rak arm klassa LVEUM’s reissue av Disasterskivan som ett exempel på en perfekt återgivning. Själva LPn med förpackning ska tydligen vara en rak kopia av originalet, extra låtar medföljer på en flexi och en booklet bifogas som innehåller flyers och material från gamla fanzines. Vad som saknas på skivan är att den tyvärr inte är full discografi. Disaster spelade in en demo som ryktas vara av otrolig hög standard men som hittills har förblivit osläppt. Med tanke på att de är allmänt känt vem som sitter på demotejperna så hade det egentligen inte varit omöjligt för demolåtarna att medverka på LP:n, tex på en ytterligare EP eller på en andra LP med låtarna från flexin på andra sidan. Bookleten är inte heller komplett (det här är egentligen inte kritik till Paco på La Vida Es Un Mus och jag har personligen varit inblandad med booklettens komplettering) då det tydligen finns en jävla massa mer flyers osv. Men det har är väl kanske inte en stor grej, 2013 kommer demon att äntligen att släppas (med nämnda flyers på konvulutet) och det är väl ingen som klagar på att behöva köpa fler bra skivor?
TG
Happy Hookers For Jesus - S/T EP (Vulgar Deformity)
Debutsjua från dessa olyckligt döpta danska tonåringar vilka blandar hardcore och postpunkiga tongångar med varierad framgång. Fyraspårs-EP:n börjar övertygande med "Stab You", rivig hardcorepunk, varken mer eller mindre, men låten griper tag i mosh pit-nerven och har en föredömligt tunn och grisig ljudbild, dvs mumma för oss som inte gillar muskulös och riffbaserad macho-hc. "Stab Away" gör varken från eller till, samma tomma känsla som att äta på MacDonalds under bakfyllan, den gör sitt jobb men det blir inga stjärnor i Michelin-guiden. Flip-sidans inledande låt "Life in Despair" hade vi klarat oss utan. Den förutsägbara basgången som inleder låten kombinerat med sångarens något begränsade röstresurser funkar inte över huvud taget. Andralåten "Life in Despair" är lyckligtvis betydligt bättre, ett långsamt, ångestladdat smått gotiskt stycke som byggs upp mot ett våldsamt crescendo. Helt ok förstautgåva från Happy Hookers For Jesus men personligen hade jag hellre sett den som en tvåspårs-singel. Tryckt i blygsamma 200 exemplar så samlaravskummen har förmodligen en framtida megararitet att smälla in skivhyllan.
MG
The Instigation - S/T EP (self released)
Jag fick ett mail från Kina men det var inte från någon snäll bank som ville hjälpa mig att placera pengar. Istället var det något såpass exotiskt som punkbandet The Instigation vilka undrade om jag kunde skriva några ord om deras musik. Klart som snus jag ställer upp då grabbarna lirar kompetent hardcore i den gamla amerikanska skolan via HFOS och Dean Dirge. En debut-EP med tre original och en cover på Black Flags klassiska dänga White Minority finns tillgänglig från prick nu men lär ta slut tämligen fort då den endast är är pressad i 200 exemplar.
PS: Jävligt slapp recension men man kan inte alltid glänsa.
MG
The Pricks - The Walking Pricks CS (Ljudkassett)
Fnissar fortfarande åt en gammal Maximumrocknroll-recension där The Pricks kvinnliga sångerska beröms för sin kraftfulla röst. Tror jag tagit upp detta faktum med Janne Elfsten, gruppens synnerligen nasale sångare, gitarrist och låtskrivare ett antal gånger under sk alkoholrus men är fortfarande inte säker på om han finner det lika lustig som mig. The Walking Pricks är en samling med osläppta låtar från 96 - 99 och gillar man orkesterns råa tongångar i gränslandet mellan punk och hc är det ett givet köp. Äger ett försvarligt antal släpp av det Örebro-bördiga bandets tämligen välgödda diskografi men har väl egentligen aldrig varit något större fan även om jag uppskattade gruppen när de först dök upp under den förhatliga "actionrockåldern". Tillsamman med en handfull andra svenska band som HFOS, Hives, The Idyls, The Blacks och Local Oafs var deras mongopunk en befriande motvikt gentemot alla nykläckta rawkers som förpestade sin samtid med opportunistisk kukrock. Förstår inte varför Ljudkassett som släpper en hel del lättsålda grejer konsekvent trycker upp i endast 100 exemplar men då denna release primärt lär intressera The Pricks mest hängivna fans är det förmodligen en lagom stor upplaga.
MG
Svart Städhjälp - Gatuvapen CS (Ljudkassett)
Svart Städhjälp börjar på allvar etablera sig som ett av Sveriges absolut bästa hc-band. Kassetten Gatuvapen är pågarnas tredje släpp och den höga standarden är intakt. Inleder mycket övertygande med "Svart Städhjälp", en perfekt symbios av Mob 47 och Negativ Approach. Andra höjdpunkter är blott 21 sekunder långa "Instängd i ett hörn", exemplarisk hjärndöd hytta med näven hardcore och "Malmö HC" en manisk entaktshyllning till gruppens hemstad. Avslutande låt tycker jag emellertid är ganska onödig, en cover på NAs überklassiska "Nothing" som inte tillför nånting till originalet. Hade mycket hellre sett att bandet botaniserade i Skånes djupa punk och harcdoremylla, finns som bekant en hel del matnyttigt att ge sig på där. Allt som allt är emellertid detta en grym kassett som med sina sju låtar klockar in på dryga sju minuter och mer speltid behövs fan inte, det här är punk och ingen jävla progressiv rock. Vi begåvas även med ett grymt snyggt omslag signerat Svart Städhjälps trummis Ruben Dahlstrand. Kopierad i löjligt låga 100 exemplar och givetvis slutsåld på nolltid men rota lite på nätet så kanske ni hittar kassetten via nån distro, i annat fall är det tango längs E-bays hala golv som gäller.
MG
Super Jam/Ultra Jam - Solitude Tube (Internal Fucus)/Night Air Feelings (Solförmörkelse)
Super Jam/Ultra Jam är ett av många projekt där Martin Nilsson från Svart Städhjälp är inblandad. Rabiata hc-punks har förmodligen inget att hämta, vi snackar minimala synthmattor inbäddade i ett drömskt, sagoaktigt ljudlandskap vilka färdas över oändliga vidder vars skepnad och form är i ständig förändring. Visioner av färg målas oavbrutet upp när jag lyssnar på singeln, framför allt b-sidan som är ett långt spår med ett halvdussin separata delar vilka tecknar kulisser av kulörer bortom tid och rum. Det här är riktigt bra, det händer hela tiden saker i den nedstrippade inramningen som fångar min uppmärksamhet, musiken blir aldrig tråkig eller tröttsamt monoton. Min ända invändning är att singeln känns på tok för kort. Den här typen av musik gör sig mycket bättre på fullängdsformatet där spåren har utrymme att puttra på utan att behöva bekymra sig för sjuminutersintervallen. Vi begåvas dessutom med ett stilrent, nattsvart omslag där innehållets färgexplosion på intet sätt antyds utan talar för sig själv då högtalarna fångar upp nålens vibrationer.
MG
Italiensk minimal synth och postpunk var fram tills januari 2013 ett oskrivet blad för min del. Denna samling råder dock bot på problemet och som självutnämnd konnässör av primitiv musik är det ett välkommet tillskott i min musikaliska allmänbildning. Plattan inleds med Neon och Панков, två grupper vilka bägge befinner sig i gränslandet mellan minimal och synthpop men är något för glättiga för min smak så undertecknad nöjer sig med betyget snudd på godkänt. På tredje låten smäller det däremot till, "Mother & Son" av Le Masque är en minimal synth-hit av guds nåde. Kall, monoton, smått läskig osv, ja ni vet hur det brukar låta, nöjer mig med att den är bra som fan. Där efter följer två mediokra spår för att till sist avslutas med ännu en hit, nämligen "Days" av Jeunesse Dívoire. Här snackar vi klassisk synthpop av högsta kaliber, i en rättvis värld hade den trängts på topplistorna tillsammans med OMD och Depeche Mode.
På andra sidan möts vi av exakt samma scenario som på första, dvs två ganska medelmåttiga låtar inleder och sedan exploderar det iom spår nummer tre, nu via Fuckewolf 190s dystra, synnerligen adekvat döpta "We Are Colder". Här är även rymddisco-doftande Mathematic'n Logarithm av 2+2 = 5 (ja, de hette dessvärre så) värd att nämna. På b-sidan hittar vi de enda låtarna som kan anklagas för att vandra längst postpunkens hålögda stigar, nämligen Gang Of Four-influerade gäspningen "Night in Paris" av Luc Orient samt La Maisons spattiga axelryckning "40 Secondi", två outgivna låtar som i ärlighetens namn hade mått bäst av att stanna i arkiven. Någon No Wave varken hör eller ser vi röken av och då "genren" var ett NY-fenomen får vi utgå ifrån att plattan har en olyckligt fomulerad titel. Samlingen är som väntat rejält ojämn men ändå värd att införskaffa pga en handfull riktigt bra låtar. Misstänker att det finns betydligt bättre ingångar till den italienska minimala synthen än denna samling då flera av låtarna är outgivna men nu är de första stapplande stegen tagna så vi får se vart färden bär hän i framtiden. Liner notes medföljer som brukligt men då jag inte förstår italienska gör dem ingen större nytta. Sono amici elettrici?
MG
V/A - Killed by Synth volym 1 LP (Killed by Synth Records)
Välkommen tillökning i KBD-familjen som vilket namnet antyder fokuserar på den sk synthpunken, band som gick i fotspåren på grupper som The Units, The Screamers, Nervous Gender m fl. Även DEVO kan utan större betänkligheter beskyllas vara en stor influens för flera av de medverkande orkestrarna. De flesta av skivans 12 spår kan enklast karakteriseras som postpunk där någon form av elektriskt tangentinstrument har en framträdande roll i ljudbilden. Det tog ett tag innan plattan fastnade för mig, tyckte till en början den var något profillös men efter ett dussin genomlyssningar klickade det och numera gillar jag de allra flesta låtarna. Personliga favoriter är "Police State" av Abestos Rock Pyle med sitt klaustrofobiska, domedagsaktiga ljudlandskap, Cardboards monotont ångestladdade "Electrical Generator" samt den avslutande superhiten "Doleres Mater" med redan nämnda The Screamers. Plattans upphovsmakare ska emellertid ha sig en stor slev ovett iom faktumet att skivan fullständigt saknar linernotes, vilket är kutym i sådana här sammanhang. De allra flesta medverkande grupperna är nya bekantskaper för mig och den enda informationen som erhålles, dvs vilka amerikanska städer de kommer ifrån, är en klen tröst i sammanhanget.
MG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar